Anna Larsson i SvD:
Vad händer med alla barn och ungdomar som växer upp enligt mottot ”omedelbar tillfredställelse”? Dom som tillhör den växande skara som faktiskt får allt de pekar på. Är det dom som nu går ut och slår ner folk på stan? Skär sig själva i armarna? För att dom är lurade. För att dom trots allt materiellt överflöd förtärs av saknad av något helt annat. Kärlek? En mening med livet? Sådant som inte kan köpas för pengar.
Och så är det - kommer du ihåg när barn satt igenom en timme Sköna söndag för att inte riskera missa fem minuter Dundermusen? När de rusade in i tv-rummet när de hörde jingeln till Anslagstavlan och Språka på serbokroatiska för att det var tecknat? När de fick cykla omkring i samhället på måfå för att hitta någon kamrat eftersom mobiltelefonen inte var uppfunnen? När kläder var så dyra att en betydande andel fick dras med lappade, lätt urväxta kläder? När matpriserna var så höga och sortimentet så begränsat att det bara var någon dag i veckan föräldrarna hade råd med mat som barnen åt sig mätta av utan att trugas?
Det är därför ingenting effektiviserats det senaste decenniet - alla som växte upp under den tiden älskade det så mycket att de unnar sina barn detsamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag satt igenom Sköna söndag, rusade till Anslagstavlan och räknade veckor tills nästa gång det var ett tillräckligt festligt tillfälle för att hyra en film eller köpa pizza i mitt hem.
Har detta gjort mig till en människa som tänker på hur jag konsumerar och som önskar mig tillbaka till dagarna av längtan? Hell no. Snarare tvärtom. Jag är den första att uppmana folk att konsumera mera. Mitt högsta önskan är att kunna göra VAD JAG VILL, NÄR JAG VILL. Livet är för kort för att vänta och längta. Som student tvingas jag för tillfället vänta och längta även nu men skillnaden är att min väntan kommer ge frukt i form av, inte ett ekonomiskt oberoende, men betydligt större möjligheter att konsumera NU, NU ,NU. Som barn tvingades jag vänta en hel vecka på nästa avsnitt av McGyver, nu finns alla TV-serier ett knapptryck från min soffa på internet AND I LOVE IT! Blasé? Näe, det finns andra saker än materiella som jag nu i vuxen ålder längtar efter och väntar på. Är inte det mer värdefullt än att lägga sin enegri och tankeverksamhet på att önska sig en ny mobiltelefon? Vill jag ha en ny telefon och har den ekonomiska möjligheten köper jag den inom ett par sekunder men jag kan fortfarande längta ihjäl mig efter nära och kära som jag inte har möjlighet att träffa särskillt ofta. Blasé? I helvete heller.
Amanda.
Jag kommer ihåg hur brorsan och jag delade japp och dricka med linjal på lördagarna och även jag har minns vilken förväntan det var inför de sällsynt förekommande tecknade filmerna på TV. Men dagens ungar verkar trots att de inte behöver cykla runt och leta efter varandra, mer hetsade av att fara runt till alla kompisar som smsar till dem.
Men tyvärr: Det är fortfarande många barn som får dras med lappade, lätt urväxta kläder därför att föräldrarna inte har råd. Om deras föräldrar ens har ork och tid att lappa deras kläder, arbetstiderna och stressen har ökat för de riktigt lågavlönade. Det är bara det att de inte syns lika mycket längre eftersom vi numera lever i ett mer segregerat samhälle. Det är också så att deras fattiga föräldrar inte heller syns på arbetsplatserna eftersom de ofta finns samlade i industrier där vi mer lyckligt lottade inte sätter vår fot, eller jobbar natt på samma ställen som vi, så att vi aldrig ser dem.
Många ungar nu har det betydligt sämre materiellt ställt än när jag växte upp på 70- och 80-talet. Men när jag var barn var dels skillnaderna inte lika stora, och dels blandades hög, låg och mittemellan på ett annat sätt. (Dessutom var det mina kompisar med rika föräldrar som var hårdast och snålast hållna. Och eftersom deras föräldrar ofta ägde gods eller andra företag, som de kompisarna tvingades jobba i (medan vi andra lekte), så slets dessutom deras kläder fortare än för oss andra.)
Skicka en kommentar