söndag 23 augusti 2009

BNP per capita kontra andra välfärdsmått

Anders Wijkman på DN Debatt:

De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet.

Som Jacob Lundberg skriver har dock BNP per capita, trots sina teoretiska brister, visat sig vara ett påfallande bra mått på välfärd. Andra välfärdsmått finns dock självfallet, vilket jag skrivit om tidigare. Två exempel på sådana mått är FN:s Human Development Index (HDI) - "en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP per capita" och Gender-related Development Index (GDI) - "skillnader mellan män och kvinnor inom länder. GDI tar hänsyn till skillnader vad gäller livslängd, läs-/skrivkunnigheter, skolutbildning och inkomst".

Ur HDI utan BNP per capita-faktor kontra BNP per capita [diagrammen klickbara för förstoring]:
Ur GDI kontra BNP per capita:
Hög BNP per capita över längre perioder tyder på välfungerande ekonomi, och en välfungerande ekonomi ger människor möjligheten att styra upp sina liv på vad sätt de anser passa just dem - långt effektivare än vad en aldrig så välmenande byråkrat någonsin kan åstadkomma.

Vidare ur Wijkmans inlägg:

De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser.

Och där har han självfallet oerhört fel - tillväxt är förbrukningsneutralt. Exempelvis har IT-samhället, uppfunnet och utbyggt i rika länder, inneburit hundratals miljoner ton minskade koldioxidutsläpp, och oavsett om man anser att just koldioxidutsläpp innebär någon nämnvärd fara så brukar det generellt stämma väl överens med resursanvändning i stort. Dessutom ökar mängden skog i samtliga rika länder - Sveriges siffror här - och i såväl USA som i Sverige minskar vattenförbrukningen. Överbefolkning är ytterligare ett bekymmer som visat sig stamma ur fattigdom.

Ekonomi betyder hushållning med resurser, och på en korrekt prissatt marknad kommer aktörerna göra allt för att minska sina kostnader och därmed sin resursanvändning. Ett exempel på sådant är framstegen på platt-tv- och kärnkraftsverksmarknaden, ett annat i mängden är Scandics Sustainability Live Report:
Det är lätt att tro att det går lätt att göra ett bättre resultat än marknadsekonomin, men det är helt enkelt ingen slump att det är de tidigare öststaterna som minskat sina växthusgasutsläpp mest sedan 1990 - de enda resurserna staten kan lägga vantarna på kommer från den fungerande delen av ekonomin - alltså den del som använder resurser effektivt.

Sammanfattningsvis är det bästa politiker kan göra för såväl välfärd som miljöarbete att låta marknaden sköta sig själv. Exempelvis är den vattenbrist Wijkman hänvisar till i stort skapad av politik.

Tidigare inlägg om välfärdsmått:
- HDI utan BNP per capita-faktor kontra BNP per capita
- Frihet kontra HDI
- Bryan Caplan om HDI
- HDI-utveckling 1980-2006
- HDI kontra BNP per capita, igen
- GDI kontra BNP per capita

Inga kommentarer: