Hyllningsceremonier

Boris Benulic (som för övrigt pendlar vilt mellan att vara bra och fullständigt obegriplig) citeras av Peter Wennblad (som också pendlar vilt mellan att vara bra och fullständigt obegriplig) [originalartikeln verkar ha försvunnit] - från Neobloggen:

Jag blir alltid nervös när folk står och applåderar i politiska sammanhang och gör det mer än tre minuter. Håller man på längre så känns det litet som partidagar i Nürnberg oavsett vad som applåderas.

Patri Friedman på samma tema:

Like I said before, whenever large crowds are chanting someone's name, bad parts of the human brain are being invoked, and bad things are likely to happen. No one chants "Larry! Sergey! Larry! Sergey!", and Google gives us much better products than the US Federal Government. This is not a coincidence, but rather, a deep relationship having to do with whether we are viewing our relationships through the lens of tribal politics or business dealings, and how different those relationships are.

Och självfallet knyter han även med all önskvärd elegans an exemplet till den seasteading-vision han gjort sig känd för:

Part of the point of seasteading and competitive government is to create a world where people view residence (and someday, citizenship) as a business relationship, not allegiance to a tribe.