Marknadsekonomi kontra planekonomi

Ur tidigare inlägg:

“You can get Coca-Cola at any store in any village in Kenya, but you have to travel 50 to 60 kilometers to get fertilizer,” says James Mutonyi, Country Director for the Agricultural Market Development Trust

Från Treehugger:

When poor Bolivians rose up against the privatization of their water system, taking to the streets to demand -- successfully -- that it be returned to local control, their fight created ripples around the world. But 11 years later, according to a new report, many of the people of Cochabamba still lack access to clean water without paying an arm and a leg for it.

Från BBC:

Travelling through a remote part of north-eastern Zambia in 1988, Simon Berry was struck that no matter where he stopped, people would ask him: "Would you like a Coca-Cola?"

With just two people for every square kilometre, it was of the most sparsely populated places in the world.

In this area today, one in five children dies before their fifth birthday, most from dehydration caused by diarrhoea.

In a region where the challenging logistics of getting medical supplies to mothers was killing children, Coke was readily available.

Den ständiga lärdomen är att planekonomi innebär brist via byråkratidöden, och marknadsekonomi innebär tillfredsställda behov - det är alltså fullständigt och komplett värdelöst att någon politisk entitet säger sig garantera något, och det kommer heller inte att fungera som önskat att skicka med medicin i Coca-Cola-transporterna (även om det är en bättre teori än mycket annat).

Vill man från politiskt håll uppnå något så bör man helt enkelt hålla sig på maximal längd från fenomenet och låta marknadskrafterna sköta om det - alla alternativ är oändligt mycket sämre.