Ikonoklasm

Ikonoklasm som begrepp såg jag först användas kring fantastiske John Lydon, och det var en term jag direkt tog till mig - i betydelsen att inget är för heligt för att undgå kritik. För mig var det ett av de första tydliga ställningstaganden jag sett för sann yttrandefrihet - alltså inte bara rätten att smeka medhårs.

Det förvånar mig därför att så många som jag i stort sympatiserar med, som exempelvis Johan Ingerö och Sanna Rayman, så instinktivt sparkar bakut inför vissa försök att förändra i det lilla - i det här fallet barnsagor. Ur Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg:

Men, att förändra innehållet i klassiska barnsånger och sagor är väl ändå att ta ifrån något? Något, närmare bestämt barnlitteraturens kanon och historia, förändras ju? Man kan förstås tycka att det är en välgärning eller att syftet är gott, men omärkligt är det ändå inte, då det de facto skapar en tillrättalagd bild av barnlitteraturen i stort.

Till att börja med är sagoberättandet traditionellt just en process i ständig förändring - via muntligt berättande, och via något liknande viskleksfenomenet, trimmades sagorna konstant, och det är ingen slump att samma grundberättelse ofta finns i något olika varianter i olika kulturer. Hade sagorna huggits i sten tidigare hade de gissningsvis inte blivit de klassiker vi relaterar till idag.

Och många barnsagor ter sig märkliga i dagens samhälle - jag har full förståelse ifall det tar emot för föräldrar att läsa om jägaren som sprättar upp vargens mage och fyller den med sten (Rödluvans sensmoral förtjänar också definitivt att ifrågasättas) eller reagerar inför den överväldigande könskonservatismen i exempelvis Richard Scarrys fantastiskt tecknade berättelser (bildspel med skillnader mellan 1963 års version och 1991 års dito här), och jag förstår inte upprördheten över att föräldrar sållar bland vilka sagor de vill exponera barnen inför. Att byta kön på någon i berättelsen är ett enkelt sätt att vidga barnens vyer, och kan även bidra till en mer korrekt berättelse - det är ju faktiskt så att björnhonor i stort är vad man ska akta sig för vad gäller björnar.

Vidare ur Sanna Raymans inlägg:

Vad sker med karaktären Pippi Långstrump när alla andra flickor i sagorna plötsligt också är modiga och starka?

Gissningsvis skulle det hända samma sak med henne som hände med Stålmannen när även Spindelmannen, Bamse, He-Man och Karl-Alfred var modiga och starka.

Anledningen till att jag kom att tänka på ämnet var dock att Reason idag ägnade ett inlägg åt tidigare nämnde Lydons smörreklam, där han för övrigt effektivt sågar närproduceratvurmen. Lydon hade enkelt kunnat ramla in i tradig marknadskritik, som stora delar av den övriga punkrörelsen, men Lydon går sin väg, precis som allt annat som gör historia, och redan Herakleitos förstod att förändring är det enda konstanta.

Någonstans anar jag för övrigt att det finns en intressant grundskillnad mellan liberalkonservatism och anarkoliberalism i botten till de olika infallsvinklarna kring historiens helighet - förhoppningsvis återkommer jag till det.

John Lydon om bland annat skivbolag hos Jimmy Kimmel, 2003:

(Direktlänk)