Visar inlägg med etikett John Lydon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Lydon. Visa alla inlägg
söndag 10 mars 2013
torsdag 3 november 2011
Johan Norberg om ikonoklasm
Skillnaden mellan ifall man når libertarianska slutsatser från konservativt eller anarkistiskt håll slår tydligt genom i allt från problemformuleringar till slutsatser. Vanligtvis kan jag på förhand ana var diverse debattörer hamnar, men ibland tar jag fel - från @johanknorberg, angående att Sophie Zelmanis Going home (vilken för övrigt spelas i Johan Norbergs podcast om lycka) finns i version med country-arr:
Jag förstår nu självfallet ifall Norberg inte uppskattar just den versionen av just den låten, men jag hade inte väntat mig att han så explicit skulle anse att man inte "ska skoja med sånt heligt material" - måhända skulle det kunna kopplas till exempelvis Ayn Rands återkommande brandtal för det "sant vackra", men Norbergs honnörsord i övrigt är så tydligt och uttalat förändring och rörelse snarare än stum beundran och bevarande, så jag trodde långt snarare att han skulle dela min normkritiska syn på exempelvis sweded movies, nyversioner och covers.
Som tidigare nämnt så var det John Lydon som introducerade mig för begreppet ikonoklasm, alltså att ingenting är heligt, och även om förstörande generellt gör mig illa till mods, så på temat John Lydon och ikonoklasm:
(Direktlänk)
Som tidigare nämnt så var det John Lydon som introducerade mig för begreppet ikonoklasm, alltså att ingenting är heligt, och även om förstörande generellt gör mig illa till mods, så på temat John Lydon och ikonoklasm:
(Direktlänk)
onsdag 11 mars 2009
John Lydon om skrämmande djur
Hundar/hajar - samma diskussion:
(Direktlänk)
Joe Rogan för närbesläktad diskussion:
Cigarettes kill over 400,000 people a year in this country alone.
Alcohol kills over 75,000.
150 people die all over the world each year because coconuts fall on their fucking heads.
Marijuana? 0.
That’s 0 EVER.
Tidigare inlägg om John Lydon:
- Ikonoklasm
- W som i Wanker
- Mer Lydon
(Direktlänk)
Joe Rogan för närbesläktad diskussion:
Cigarettes kill over 400,000 people a year in this country alone.
Alcohol kills over 75,000.
150 people die all over the world each year because coconuts fall on their fucking heads.
Marijuana? 0.
That’s 0 EVER.
Tidigare inlägg om John Lydon:
- Ikonoklasm
- W som i Wanker
- Mer Lydon
lördag 28 februari 2009
Mer Lydon
Ur andra delen av Politically Incorrect (olidligt program i stort):
Angående någon som gripits för onani på offentlig toalett:
- You mustn't care what other people do behind a closed door.
Angående obligatoriska dövtolkar vid uppträdanden:
- It's a matter of economics. It's uneconomical for a club to run that with interpreters. Would you like 15 different language interpreters there also?
(Tidigare inlägg om Lydon i Politically Incorrect)
Angående någon som gripits för onani på offentlig toalett:
- You mustn't care what other people do behind a closed door.
Angående obligatoriska dövtolkar vid uppträdanden:
- It's a matter of economics. It's uneconomical for a club to run that with interpreters. Would you like 15 different language interpreters there also?
(Tidigare inlägg om Lydon i Politically Incorrect)
lördag 7 februari 2009
W som i Wanker
Ur Politically Incorrect:
John Lydon: You know, you understand what he's doing - he's comparing Clinton to Bush, they're all wankers, right?
Kirby Wilbur: You know what? Better my wanker than his wanker.
John Lydon: You can't do your own wanking?
John Lydon: You know, you understand what he's doing - he's comparing Clinton to Bush, they're all wankers, right?
Kirby Wilbur: You know what? Better my wanker than his wanker.
John Lydon: You can't do your own wanking?
onsdag 4 februari 2009
Ikonoklasm
Ikonoklasm som begrepp såg jag först användas kring fantastiske John Lydon, och det var en term jag direkt tog till mig - i betydelsen att inget är för heligt för att undgå kritik. För mig var det ett av de första tydliga ställningstaganden jag sett för sann yttrandefrihet - alltså inte bara rätten att smeka medhårs.
Det förvånar mig därför att så många som jag i stort sympatiserar med, som exempelvis Johan Ingerö och Sanna Rayman, så instinktivt sparkar bakut inför vissa försök att förändra i det lilla - i det här fallet barnsagor. Ur Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg:
Men, att förändra innehållet i klassiska barnsånger och sagor är väl ändå att ta ifrån något? Något, närmare bestämt barnlitteraturens kanon och historia, förändras ju? Man kan förstås tycka att det är en välgärning eller att syftet är gott, men omärkligt är det ändå inte, då det de facto skapar en tillrättalagd bild av barnlitteraturen i stort.
Till att börja med är sagoberättandet traditionellt just en process i ständig förändring - via muntligt berättande, och via något liknande viskleksfenomenet, trimmades sagorna konstant, och det är ingen slump att samma grundberättelse ofta finns i något olika varianter i olika kulturer. Hade sagorna huggits i sten tidigare hade de gissningsvis inte blivit de klassiker vi relaterar till idag.
Och många barnsagor ter sig märkliga i dagens samhälle - jag har full förståelse ifall det tar emot för föräldrar att läsa om jägaren som sprättar upp vargens mage och fyller den med sten (Rödluvans sensmoral förtjänar också definitivt att ifrågasättas) eller reagerar inför den överväldigande könskonservatismen i exempelvis Richard Scarrys fantastiskt tecknade berättelser (bildspel med skillnader mellan 1963 års version och 1991 års dito här), och jag förstår inte upprördheten över att föräldrar sållar bland vilka sagor de vill exponera barnen inför. Att byta kön på någon i berättelsen är ett enkelt sätt att vidga barnens vyer, och kan även bidra till en mer korrekt berättelse - det är ju faktiskt så att björnhonor i stort är vad man ska akta sig för vad gäller björnar.
Vidare ur Sanna Raymans inlägg:
Vad sker med karaktären Pippi Långstrump när alla andra flickor i sagorna plötsligt också är modiga och starka?
Gissningsvis skulle det hända samma sak med henne som hände med Stålmannen när även Spindelmannen, Bamse, He-Man och Karl-Alfred var modiga och starka.
Anledningen till att jag kom att tänka på ämnet var dock att Reason idag ägnade ett inlägg åt tidigare nämnde Lydons smörreklam, där han för övrigt effektivt sågar närproduceratvurmen. Lydon hade enkelt kunnat ramla in i tradig marknadskritik, som stora delar av den övriga punkrörelsen, men Lydon går sin väg, precis som allt annat som gör historia, och redan Herakleitos förstod att förändring är det enda konstanta.
Någonstans anar jag för övrigt att det finns en intressant grundskillnad mellan liberalkonservatism och anarkoliberalism i botten till de olika infallsvinklarna kring historiens helighet - förhoppningsvis återkommer jag till det.
John Lydon om bland annat skivbolag hos Jimmy Kimmel, 2003:
(Direktlänk)
Det förvånar mig därför att så många som jag i stort sympatiserar med, som exempelvis Johan Ingerö och Sanna Rayman, så instinktivt sparkar bakut inför vissa försök att förändra i det lilla - i det här fallet barnsagor. Ur Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg:
Men, att förändra innehållet i klassiska barnsånger och sagor är väl ändå att ta ifrån något? Något, närmare bestämt barnlitteraturens kanon och historia, förändras ju? Man kan förstås tycka att det är en välgärning eller att syftet är gott, men omärkligt är det ändå inte, då det de facto skapar en tillrättalagd bild av barnlitteraturen i stort.
Till att börja med är sagoberättandet traditionellt just en process i ständig förändring - via muntligt berättande, och via något liknande viskleksfenomenet, trimmades sagorna konstant, och det är ingen slump att samma grundberättelse ofta finns i något olika varianter i olika kulturer. Hade sagorna huggits i sten tidigare hade de gissningsvis inte blivit de klassiker vi relaterar till idag.
Och många barnsagor ter sig märkliga i dagens samhälle - jag har full förståelse ifall det tar emot för föräldrar att läsa om jägaren som sprättar upp vargens mage och fyller den med sten (Rödluvans sensmoral förtjänar också definitivt att ifrågasättas) eller reagerar inför den överväldigande könskonservatismen i exempelvis Richard Scarrys fantastiskt tecknade berättelser (bildspel med skillnader mellan 1963 års version och 1991 års dito här), och jag förstår inte upprördheten över att föräldrar sållar bland vilka sagor de vill exponera barnen inför. Att byta kön på någon i berättelsen är ett enkelt sätt att vidga barnens vyer, och kan även bidra till en mer korrekt berättelse - det är ju faktiskt så att björnhonor i stort är vad man ska akta sig för vad gäller björnar.
Vidare ur Sanna Raymans inlägg:
Vad sker med karaktären Pippi Långstrump när alla andra flickor i sagorna plötsligt också är modiga och starka?
Gissningsvis skulle det hända samma sak med henne som hände med Stålmannen när även Spindelmannen, Bamse, He-Man och Karl-Alfred var modiga och starka.
Anledningen till att jag kom att tänka på ämnet var dock att Reason idag ägnade ett inlägg åt tidigare nämnde Lydons smörreklam, där han för övrigt effektivt sågar närproduceratvurmen. Lydon hade enkelt kunnat ramla in i tradig marknadskritik, som stora delar av den övriga punkrörelsen, men Lydon går sin väg, precis som allt annat som gör historia, och redan Herakleitos förstod att förändring är det enda konstanta.
Någonstans anar jag för övrigt att det finns en intressant grundskillnad mellan liberalkonservatism och anarkoliberalism i botten till de olika infallsvinklarna kring historiens helighet - förhoppningsvis återkommer jag till det.
John Lydon om bland annat skivbolag hos Jimmy Kimmel, 2003:
(Direktlänk)
torsdag 4 september 2008
Sympatisk punk, Mattias Svensson edition
Mattias Svensson (och Johan Norberg och Johan Ingerö) citerar fantastiske John Lydon, vilket naturligtvis gör undertecknad själaglad.
Och eftersom punkens grundläggande idé är friheten så delar naturligtvis punken och Mattias Svensson ofta idéer, vilket syns i bland annat Svenssons Frihetssvensktopp, där Ebba Grön, Asta Kask och KSMB ingår. (Sedan har jag alltid klassat Bengt Sändh som punk, och om inte annat har ju Johan Johansson gjort en cover på Det angår dig inte.)
Vidare sjunger exempelvis Asta Kask om friheten som centralt mål, Radioaktiva Räker om drömmen att "världen ses ur ett frihetsobjektiv" och DLK om att ta vara på livet istället för att drömma om evigt liv.
Ytterligare diskussioner:
LTO: Svensson, Rolands Gosskör, Usch
Dans: Svensson, KSMB, Total Egon
Hat: Svensson, De Lyckliga Kompisarna
Röstande: Svensson, Asta Kask, Distorted Truth, DamnedStatsfinansierad kultur: Svensson, Attack
Socialliberalism: Svensson, Attack
Exemplen är otaliga, och det är för mig helt enkelt oförståeligt att så många punkare argumenterar för vänsterkonservatism.
Och eftersom punkens grundläggande idé är friheten så delar naturligtvis punken och Mattias Svensson ofta idéer, vilket syns i bland annat Svenssons Frihetssvensktopp, där Ebba Grön, Asta Kask och KSMB ingår. (Sedan har jag alltid klassat Bengt Sändh som punk, och om inte annat har ju Johan Johansson gjort en cover på Det angår dig inte.)
Vidare sjunger exempelvis Asta Kask om friheten som centralt mål, Radioaktiva Räker om drömmen att "världen ses ur ett frihetsobjektiv" och DLK om att ta vara på livet istället för att drömma om evigt liv.
Ytterligare diskussioner:
LTO: Svensson, Rolands Gosskör, Usch
Dans: Svensson, KSMB, Total Egon
Hat: Svensson, De Lyckliga Kompisarna
Röstande: Svensson, Asta Kask, Distorted Truth, DamnedStatsfinansierad kultur: Svensson, Attack
Socialliberalism: Svensson, Attack
Exemplen är otaliga, och det är för mig helt enkelt oförståeligt att så många punkare argumenterar för vänsterkonservatism.
söndag 15 juni 2008
Peter Perrett om kulturella "regler"
DN har en intervju med Peter Perrett angående The Only Ones comeback, och Perrett sammanfattar sin lyskraft i ett svar:
- Vår fördel var ju att vi 1977 inte gjorde treminuterslåtar som spelades i 150 kilometer i timmen. Vi följde aldrig några punkregler, vi var mycket mer sofistikerade och subtila. Jag tror att många gör misstaget att följa det musikaliska modet. Då är man snart daterad.
Och Perrett sätter därmed fingret på något intressant - punken är den regellösa gör-det-själv-på-ditt-sätt-kulturen, men som så mycket annat så drabbades den av någon märklig majoritetskultur där man skulle se ut på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt för att accepteras. John Lydon har adresserat problemet ett flertal gånger, bland annat här, och Mart Hällgren sjunger om punkarnas fördomar här och konformiteten här.
Samma tendens gäller naturligtvis även överallt i övrigt - går man in på ett vänstermöte så har gissningsvis de flesta liknande frisyrer, kläder och till och med matvanor, och det samma gäller även på högerkanten, vilket Niklas Wykman skrivit snubblande om. Samma fenomen återfinns även bland bloggarna - vänsterbloggar ser i stort ut på ett sätt och lägger märkligt stort fokus på vissa frågor, högerbloggar likaså fast på sitt sätt.
Det känns för mig märkligt att randgrupper som frihetsfrontare och anarkosyndikalister agerar så lika inom grupperingarna, men gruppdynamikens kvävande är svårt att värja sig ifrån - exempelvis kan nämnas att till och med livsstilsliberalismens flaggskepp Mattias Svensson inleder sin bok "Peta inte i maten!" med att beskriva de bekymmer han - som man - upplevt gällande att ändra sitt levnadsmönster.
Mönsterbrytare är oerhört välbehövliga för perspektiv - väldigt många begränsas/begränsar sig fullständigt i onödan - och det är helt enkelt ingen slump att Johan Johansson håller Peter Perrett och The Only Ones så högt. Att Perrett rockstereotypt fastnade i tungt heroinbruk får anses vara ödets ironi.
The Only Ones - Another Girl, Another Planet:
(direktlänk)
- Vår fördel var ju att vi 1977 inte gjorde treminuterslåtar som spelades i 150 kilometer i timmen. Vi följde aldrig några punkregler, vi var mycket mer sofistikerade och subtila. Jag tror att många gör misstaget att följa det musikaliska modet. Då är man snart daterad.
Och Perrett sätter därmed fingret på något intressant - punken är den regellösa gör-det-själv-på-ditt-sätt-kulturen, men som så mycket annat så drabbades den av någon märklig majoritetskultur där man skulle se ut på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt för att accepteras. John Lydon har adresserat problemet ett flertal gånger, bland annat här, och Mart Hällgren sjunger om punkarnas fördomar här och konformiteten här.
Samma tendens gäller naturligtvis även överallt i övrigt - går man in på ett vänstermöte så har gissningsvis de flesta liknande frisyrer, kläder och till och med matvanor, och det samma gäller även på högerkanten, vilket Niklas Wykman skrivit snubblande om. Samma fenomen återfinns även bland bloggarna - vänsterbloggar ser i stort ut på ett sätt och lägger märkligt stort fokus på vissa frågor, högerbloggar likaså fast på sitt sätt.
Det känns för mig märkligt att randgrupper som frihetsfrontare och anarkosyndikalister agerar så lika inom grupperingarna, men gruppdynamikens kvävande är svårt att värja sig ifrån - exempelvis kan nämnas att till och med livsstilsliberalismens flaggskepp Mattias Svensson inleder sin bok "Peta inte i maten!" med att beskriva de bekymmer han - som man - upplevt gällande att ändra sitt levnadsmönster.
Mönsterbrytare är oerhört välbehövliga för perspektiv - väldigt många begränsas/begränsar sig fullständigt i onödan - och det är helt enkelt ingen slump att Johan Johansson håller Peter Perrett och The Only Ones så högt. Att Perrett rockstereotypt fastnade i tungt heroinbruk får anses vara ödets ironi.
The Only Ones - Another Girl, Another Planet:
(direktlänk)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)