Majlard stofilar vidare

Jan Majlard har härmed förärats en egen bloggetikett, då det här inte är första gången jag skriver om hans krönikor, och med all sannolikhet heller inte sista.

I sin senaste krönika skriver han på sitt fullständigt oefterhärmliga vis om vilka sporter han anser bör få plats på OS-programmet och vilka sporter han vill plocka bort - några exempel (krönikan förtjänar egentligen att Fiskas i sin helhet, då det finns oändligt mycket mer att anmärka på):

Men tennisen borde inte vara här. Sporten får redan tillräckligt med rampljus.

Blir för många intresserade av en idrott ska alltså den idrotten kastas ut från det största mästerskapet.

Men det ändrar inte min grundsyn. Jag har alltid tyckt det varit roligare när ett gäng collegegrabbar vinner OS-guld, som när USA:s hockeygrabbar lade den ryska björnen på rygg i Lake Placid 1980, än när ett Dream Team flygs in och stjäl showen.

Ifall Majlards kriterier hade följts så hade USA:s unga och på förhand så gott som fullständigt okända lag slagit Sovjets unga och på förhand så gott som okända lag. Det känns misstänkt likt en dussinfinal i junior-VM, snarare än ett idrottsögonblick så klassiskt att det fortfarande hänvisas till närmare 30 år senare.

Sportchef Ola Billger upplyste mig vid frukosten om att en av cykelsportens många ekrar lystrar till namnet Keirin. I mina öron kunde han lika gärna ha talat om en japansk salva mot muskelvärk.

En idrottsskribent som alltså inte ens känner till de grenar som ingår i världens största idrottstävling - och det koketterar han med?

Även simningen håller sig med avarter i form av den synkroniserade varianten.

Gymnastik på matta går alltså bra, medan gymnastik i vatten är en avart. Synkroniserat simhopp tycks också flyga under radarn.

Samma meningslösa vattentrampande bjuder inte vattenpolo på. Inte bara för att förra OS-finalen bjöd på en blötlagd rysare där Ungern besegrade Serbien med 8-7, utan även för att sporten introducerades på OS-programmet redan 1900. Det tog damerna 100 år att få chansen att utöva samma sammansatta, krävande bassängsport.

Vattenpolo är krävande - alltså till skillnad från synkroniserad simning, som naturligtvis är rena siestan att utföra. Och ingen bollsports-eker heller.

Den stenhårda [landhockey-]bollen vågar du inte röra, Rogge!

Nä, Majlard var nämligen bara en militärtjänstgöring ifrån att 1979 ta ett SM-guld i sporten, så landhockeyn är inte en bollsportseker utan en bländande teknik- och temposport.

In: Bowling. Kusin på parkett till isens curling. Också ett sällskapsspel som bygger på finlir. Kräver bara ett par skor.

Ja, och klot och käglor, vilka uppenbart hör hemma på en idrottsbana, till skillnad från skyttets lerduvor som trots "sysselsättningens referensramar" är så idrottsfrämmande att skyttet bör tas bort från OS.

Ut: Taekwondo. Den olympiska rörelsen borde inte befatta sig med sporter där den aktive uppmuntras sparka sin motståndare. Jag förstår inte hur Gunilla Lindberg kan tiga still.

Taekwondo, Koreas nationalsport och enligt Wikipedia världens mest utövade kampsport, är - i likhet med all annan kampsport - sällsynt skadebefriad.

Poängen bedöms även så gott som enbart på själva träffen (hårdheten i sparken är alltså mycket sekunda, och deltagarna bär skyddsutrustning), vilket resulterar i att utövarna hänger armarna längs sidan istället för att använda dem till att blockera huvudet. Jag törs för övrigt anta att de flesta som ser någon slumpvis vald taekwondomatch reagerar på bristen på våldsamheter snarare än motsatsen.

Noterbart i sammanhanget att Majlard uppenbarligen inte har något emot exempelvis boxningens slag mot huvudet (slag mot huvudet är förbjudna i OS-taekwondo), judons kast, lås och strypningar, vattenpolons dränkningsmanövrar eller brottningen. Han vill dessutom plocka in rugby, vilket då alltså varken är en bollsportseker eller för våldsamt.