Stream of consciousness: Zandén och Gyllenhammar om mansrollen

HAX undrade vad PM Nilsson och Leo Lagerkrantz hade för idé för att lyckas leva på sin blogg, och sett till trafiken, kommentarerna och inlänkarna det givit så antar jag att en del i det är att ge plats åt drunken ramblings signerat halvkändisar. Ur Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars inlägg:

Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen.

Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm.

Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer.

Så de undrar varför 30-åriga nyblivna pappor ägnar uppmärksamhet åt sina barn istället för åt bittra 50-åringar?

För övrigt är shaken baby syndrome grav misshandel, och definitivt inget som har att göra med barnavaggande på stan.

Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.

Jag trodde snarare att runkandet var att betrakta som närmast ett centralt inslag i varje traditionell mansroll - dra sig undan i grottan, bra karl reder sig själv, ta saken i egna händer.

Är det månne därför som dessa mäns stora idol är Carl Hamilton ”the lonesome cowboy”, som inte trasslat in sig i cementerade relationer? Själva har vi knappt kommit till sida tre i dessa tegelstenar, det intresserar oss helt enkelt inte, denna beskäftiga konstruktion.

Känns det stycket malplacerat även i det här sammanhanget så beror det på att ursprungsfrågan var att kommentera mansidealet i Hamilton-böckerna - en uppgift som de uppenbart tog sig an trots att de "knappt kommit till sida tre".

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Glöm inte kärleksyttringarna syraattacker, balkongknuffande och stening.

Och hur hjälpa misshandlade kvinnor på annat vis än att få dem att förstå att mannen slår av kärlek men att han lugnar ner sig av ett den magnifika kraften i ett raffigt, saftigt grottknull (till skillnad från "pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlag")? Ja, det är den ständiga frågan.

Den eviga längtan brinner i oss alla. Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare. Tänk att visa sina barn att livet inte bara handlar om att stå ut. Tänk att visa barnen att livet går på, att man kan resa sig och att äventyret fortsätter.

Ja, den eviga längtan efter individualitet och livsglädje hämmas av förhärskande konventionella bilder. Att vrida tillbaka världen till föråldrade och individhämmande ideal är dock uppenbart inte lösningen.

Jessica Zandén:

(Direktlänk)