DN Debatt: Fetmahotet överdrivet

Mattias Svensson slår sig för bröstet över dagens DN Debatt-artikel, och det gör han naturligtvis alldeles rätt i. Dels har falsk blygsamhet aldrig glatt någon, och dels så var och är han en sann pionjär inom ett område med sällsynt etablerad och accepterad paternalism.

Peta inte i maten! kom ut 2005 och slog oblygt mot pösande självgoda bättervetare, så det känns närmast självklart att han bemöttes med hån och smutskastning. Sådant är en nybyggares liv.

Debattklimatet har sedan dess ändrats betydligt, och även om alarmismen i stora drag lever kvar vad gäller exempelvis fetmaepidemi, klimathot, sexdebatten och Kina så har debattörer som Mattias Svensson, Bjørn Lomborg, Isabella Lund, Petra Östergren och Blogge Bloggelito betytt oerhört i att via ringar på vattnet sansa debatten.

Falsk blygsamhet är som tidigare nämnt inget att sträva efter, så även jag gladdes åt att jag lyckats sålla fram de flesta fakta som Kjell Asplund nämner i debattartikeln (taggen folkhälsa är nog mest snabbläst för mina tidigare kostskriverier), men det förtar naturligtvis intet från Asplunds artikel, och det är mycket glädjande att se att debattklimatet tillåter sådana åsikter utan att någon automatiskt ska tillåtas svarsartikel på sidan bredvid.

Några citat ur artikeln:

Monica-undersökningarna visar att i själva verket har andelen med förhöjt blodtryck sjunkit med 6 procentenheter hos både män och kvinnor, risken att drabbas av åldersdiabetes (eller förstadier) har inte ökat och kolesterolnivåerna har sjunkit markant.
/.../
Risken att drabbas av hjärtinfarkt har reducerats drastiskt, särskilt bland män, och under 2000-talet har också strokeinsjuknandena börjat minska. Risken för tjocktarmscancer, den tydligast fetmarelaterade av de vanliga cancerformerna, har förblivit oförändrad över de senaste tjugo åren.
/.../
Men sambandet var motsatt det förväntade - i länder med uttalad viktökning minskade hjärtinfarkterna snabbast, i länder med sjunkande BMI, som i Ryssland under det tidiga 1990-talets stora samhällsomvandling, steg risken för hjärtinfarkt markant. Det är uppenbart att på befolkningsnivå betyder viktutvecklingen mycket mindre för förändringar i hjärt-kärlsjukdomar än vad den socioekonomiska utvecklingen gör.

Sedan tycker jag att "lokala insatser" som enda nämnda förklaring till varför svenska barn blivit smalare på sistone är alldeles för snävt. Ett - via import och innovationer - drastiskt utökat matvarusortiment, fler sporter och fritidsaktiviteter (studsmattor kan tas som exempel) att utöva och fler som blivit rika nog att låta sina barn utöva den idrott de föredrar är också faktorer som borde nämnas. Eller varför inte spel som Dance, Dance Revolution, nätmarknadernas betydelse för andrahandsmarknaden inom sportattiraljer och teflonpannan?

"Fetmaepidemin" tillhör de ämnen vi kommer att häpna över och skratta åt om bara några år, och det hedrar Kjell Asplund att han var en av dem som hjälpte till att slå ihop kistan, även om han tyvärr inte tar avstånd från själva epidemibegreppet.

Skulle du för övrigt tvivla angående att debattklimatet i stort skiftat, så försök ta dig igenom den så omtalade och på sin tid (fyra år sedan) väl emottagna Super Size Me och gläds sedan åt att nivån åtminstone lyfts något:

(Direktlänk)