måndag 26 mars 2007

Låt genierna blomstra!

När man pratar om välgörare i samhället brukar det oftast handla om något i stil med en brandman som räddat någon ur ett brinnande hus eller någon som vigt sitt liv åt att vårda samhällets mindre lyckligt lottade.

Och även om de förtjänar alla hyllningar de kan få så finns det även en annan kategori människor som för samhället framåt - ofta helt utan att hyllas.

DN skriver ett längre reportage här om Håkan Lans, uppfinnare galore som ligger bakom bland annat en tidig prototyp till datormusen, ett patent på färggrafik och ett system för att samordna all flyg- och sjöfartstrafik.

Och som belöning för detta har han visserligen dragit in en del miljoner, men också rättsligt drabbat samman med Hitachi (processade i tio år, slutade i förlikning), Dell, Hewlett-Packard och Compaq (Lans förlorade). Lans har också stämt sina advokater och förlorat även där.

I DN-artikeln berättar han att han byggde ett hus för att han tröttnade på att bläddra i 128 000 sidor rättsakter, och han säger också att han utöver att lägga all tillgänglig tid på rättsprocessen spenderar mellan en halv och en miljon kronor i månaden på advokater.

Och hans citat angående uppfinnarens lott borde få även den mest hårdhjärtade att reagera: "Man tror att alla ska uppskatta en uppfinning som kan göra någonting bättre till en bråkdel av det tidigare priset. Men det är väldigt feltänkt. Alla som gör det du vill ersätta kommer att bli dina fiender." Ludditer kallades utvecklingshindrarna under industrialismen, och de var lika lite samhällsförbättrare då som nu.

Hur mycket gott har samhället förlorat på att genier som Lans på ett eller annat sätt hållits tillbaka? Det är naturligtvis ingen som har en aning om det, men jag avskyr varje förlorat framsteg och hoppas sannerligen att kreativitetens och utvecklingens vänner vinner det politiska slaget - och det fort.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan relatera till Lans situation - vi drev som ett litet företag en rättsprocess mot den Lettiska staten under flera år. Det tog extremt lång tid innan Svenska myndigheter reagerade och visade någon som helst villighet att lobba för vår sak och vi tvingades till sist acceptera en mycket ofördelaktig förlikning då pengarna var slut. Nuvarande ordförande i Riksbanken representerade Lettland... Lans borde få kraftfull politisk och finansiell hjälp från Svenska myndigheter. Myndigheterna måste förstå att politisk och affärselit i andra länder är i säng tillsammans och det går inte att naivt anta att andra länder agerar i god tro eller att de är rättstater. Speciellt USA kännetecknas av metamoral, de räds endast konsekvenser, och sätter inte ifråga moralen i att stjäla lans patent. Finansiellt är ju kalkylen att stjäla lans patent istället för att betala royalties mycket attraktiv när man kan kallt räkna med att vinna politiska och legala race. När det gäller rättsprocesser mot stater eller stater/multinationella företag så har generellt varken Svenska individer eller företag den finansiella och politiska ställning som behövs - så här bör Sveverige spela åtminstone den roll som konkurrentländerna gör. Sverige är bra på att utveckla intellectual property och dåligt på att behålla den - låt oss 1)skapa en fond för rättshjälp till mindre företag och individer för att driva kommersiella tvister utomlands och 2)Kräva av regeringen att extremt hårt och via EU driva dessa frågor-inte visa den feghet som vi hittils sett(vare sig borgare eller sossar). Vakna Sverige Inc!

Carl sa...

Räddslan att förlora.

Intelligent i all ära.
Men inte så genialiskt intelligent att han kan klara av att delegera vidare sådant som andra kan sköta bättre.

Redan i antydan på texten så ser man inlägget "Trots att jag använder all min tid betalar jag mellan en halv miljon och en miljon i månaden för advokater"

vilket stärker tanken på att han inte ens delegerar omsorgsfullt. Eller ens bryr sig.

Han faller för sådant som finns i oss alla. Räddslan i att förlora.
och sedan den ständigt uppbyggande girigheten. (grundar sig ofta på räddslan av att förlora något).
Man tror till slut att pengar blir en del av ens lycklighet, person.

Han skulle nog vinna på att skaffa juridiskt hållbara nätverk, pålitliga människor och bygga upp det sociala skyddsnätet, som inte är ute efter att bedra en (kanske svårt att hitta), så han inte behöver gå så långt att han måste vända sig till samhällets uppmärksamhet, för att lösa sitt personliga fallet.

Jag har varit med om ett liknande fall, men där handlade det inte om nio siffriga tal utom om sex siffriga belopp. Stort nog för att sätta ens egna nerver på prov.

Det var ruskig process. Vilket också kunde bekräfta den girighet som Lans framhävde människor kan få och aldrig kunna känna gläjda åt andras lycka.

Det är sådant man borde uppfinna bot för. Inte fler saker som erbjuder billigare lösningar för sådant som är tokdyrt.

Utan något som får oss alla att ändra attityder mot varandra och börja tänka om hur vi bemöter vår värld, oss själva och varandra.

Är inte det intelligent nog, så säg då vad som vore mest smartast.

Bara som en liten anekdot.
För tokdyra saker så är mitt uteslutande och erfarna råd, köp det då inte, för det brukar det inte vara värt, att man måste betala höga priser för materiala saker, som kan oftast tillverkas för mycket billigare kostnad.

Detta lär få "de" högt uppsatta giriga personerna nog att börja tänka om. Personer som förmodligen också känner "Räddslan att förlora"

Det är inte hela personen som försvinner. Även om hjärnan låter oss tro det. Men det är instinktiv reagerande process i det mänskliga psyket, så jag anklagar inte på någon än vad jag gör mot mig själv.

Själv känner jag mig numera harmonisk i mitt liv, lever inte så frodigt harmoniskt och välbärgande, men jag känner mig definivit mer lycklig, vilket var mitt mål.

Det tog sin tid, men jag har varit där i känslan "räddslan i att förlora" och kan därav ta del av erfarenheten som detta medfört.

Och denna situation börjar likna något åt det hållet jag satt i.

Det är inte kunden som skall anpassas efter giriga personers mall, utan tvärtom.

För vem är det som skall lära vem?
Kanske har jag fel.

Men isåfall är jag nog en lycklig och mer balanserad felmarkör just nu.