Ur artikeln:
Yorkshirewoman Ada Mason's longevity tip is a one-woman two-fingered salute to the healthy-eating brigade. She lived to 111 thanks to "eating bread and dripping every day - lots of it with lots of salt on," according to her grand-daughter. "In this case I'd say if she ate a lot of this she managed to become 111 despite the dripping and salt," exclaims Dr Weichselbaum.
Den vitt spridda liknelsen att humlan kan flyga för att den är så korkad att den inte begriper att dess kropp är för stor för vingarna är på samma oerhört verklighetsfrånvända och förnuftsfientliga tema - ifall något funkar trots att uträkningarna visar att så inte borde vara fallet så är det grundläggande att teorin är ofullständig, inte att verkligheten gör fel.
Min syn på dietdebatten är att man mår bra av att äta vad man mår bra av att äta - jag tror inte att "dolda hälsobekymmer" som exempelvis transfetter, bisfenol A, E-ämnen, konserveringsmedel, azofärger, natriumglutamat och annat i den skolan är särskilt farligt i sammanhanget. Sedan är vissa människor predestinerade att bli tjockare än andra, och vissa att leva längre än andra.
Jag tror vidare att bekymret med olika hälsomått är den psykiska ohälsan det innebär att vara exempelvis gravt överviktig, snarare än övervikten i sig - se exempelvis den här och den här studien. Kostråden från de övriga åldringarna i artikeln är: sill och apelsinjuice, grönsaker, sockerkaka, alkohol, korv inbakad i bröd, gröt, ris och kyckling, keso och åsnemjölk, vilket känns som ett representativt svar utifrån den hypotesen.
Folkhälsoförespråkarna får alltså ett extra bias i studierna, då de rotat sin hypotes tillräckligt djupt i folksjälen för att en betydande andel ska uppleva ångest för att de inte äter enligt rekommendationerna och lycka/lugn när de lyckats späka sig.
Jan Berglin om dieter:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar