DN och ätstörningar

Pro-ana är ett fenomen som märkligt nog gått relativt odebatterat genom allt annat nätlarmande, trots att så gott som samtliga kvinnor i någorlunda vuxen ålder gått igenom perioder av ätstörningar.

Jag är nu inte den som tänker klaga på att det larmas för lite och tänks på flickebaaarnen för lite, men jag reagerar ändå på att DN i artikeltexten länkar till en blogg (nej, jag tänker inte länka till den bloggen) skriven av en person med uppenbara ätstörningar och tydliga pro-ana-ideal - han har bland annat skrivit att Hanna Fridén såg bättre ut när hon vägde 45 kilo (på 170 cm), att Posh Spice har den perfekta kroppen (hon har en sjuårings midjemått) och rekommenderat en diet bestående av fem dagars fasta och en dags fritt ätande repeterat (jo, på allvar).

Nu skulle naturligtvis länkningen kunna bero på att journalisten i sedvanlig stil inte orkat ta sig tid att se vad bloggen i fråga handlade om, men det är betydligt svårare att förklara DN:s Kom i form-blogg, med formuleringar som:

Ställde mig på vågen i morse med nedslående resultat igen, pendlar upp och ner mellan att ha gått ner två kilo och ett och ett halvt kilo efter ELVA dagar på isodieten. Jag som hade hoppats på att jag skulle RASA i vikt när jag äter så här sjukt nyttigt. Tänk om jag inte går ner mer än så här? Tänk om jag får stå där med skammen om tre veckor i DN Söndag och redovisa att ”de där sju (nio) kilo fett jag skulle gå ner blev visst bara ett och ett halvt, sorry.”
Jag vill ju bli en sån där lyckligt-slut-historia som i Du är vad du äter där jag står i någon tjusig efterbild och visar upp min nya minus-sju-kilo-fett-kropp. Det lär inte hända om det fortsätter i den här takten.
Får en massa dåliga tankar i huvudet. Jag kanske skulle skita i isodieten och börja späka mig på riktigt. Köra nutrilett i smyg kombinerat med laxermedel eller skippa äggen till gröten eller minska portionerna? Det är ju ingen som kan kontrollera vad jag äter eller inte äter. Kanske jag får en ätstörning istället för att gå ner sju kilo fett?

och:

Lagade middag i vredesmod som för min del bestod av 125 gram lövbiff och 200 gram kokta linser och ett glas vatten, sonen fick en något festligare anrättning. Trots att blodsockernivån verkade reglerad och jag var mätt så var jag så irriterad att jag höll på att spricka. Sonen försökte spexa till det för att få mig på bättre humör vilket gav omvänd effekt och han påpekade att jag har varit sur som ättika den senaste veckan och att han är jävligt trött på det.

”Det är den där dieten som gör dig sån där”
”Nej, det är det inte och jag är inte sur”
”Jo, du är sur och förbannad för att du inte får äta vad du vill och du är faktiskt inte särskilt trevlig nuförtiden.”
”JAG ÄR INTE SUR! OCH JAG ÄR VISST TREVLIG NUFÖRTIDEN!”

I dagens fetthets, sexfobi och drogfobi hamnar ätstörningar i skuggan, vilket är djupt tragiskt, då det är ett oändligt mycket större samhällsbekymmer än de ämnen som skuggar det.