Jag har inte läst Ann Heberleins Det var inte mitt fel, men jag sympatiserar med bokens tes - nånannanismen är en samhällsfarsot. Det finns dock en annan sida av individuellt ansvar - tolerans för andras val.
Ann Heberlein verkar - sett till sin häpnadsväckande föraktsdrypande Expressen-artikel från i somras - dock inte ha minsta förståelse för denna senare del av ansvaret.
Redan första stycket i artikeln sätter tonen:
Olyckliga omständigheter gjorde att jag hamnade på ett av Silja Lines flytande nöjespalats härförleden. I fartygets väldiga mage samsas det bästa – eller sämsta – av det som eventuellt kan kallas civilisation.
Vad är då detta "bästa - eller sämsta - av det som eventuellt kan kallas civilisation"? Jo:
Här kan de flesta mänskliga behov, ja rentav begär, tillfredställas. Shopping, sprit, sex, sömn och abnorma mängder mat: alla de mänskliga behoven, de fundamentala liksom de konstruerade tillgodoses för den som inte är alltför kräsen.
Och sedan fortsätter det i samma anda:
- feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär
- de överviktiga är vandrande miljökatastrofer
- de mindre vackra som lägger sina slantar på tyska chips och storpack importerad pizza, som göder sina barn med sockrade frukostflingor och läsk, angår inte deras begär mig?
Det alldeles självklara svaret på Heberleins fråga är naturligtvis att nä, hon ska ge blanka fan i folks kroppsbyggnad, klädsmak, fritidsintressen och matpreferenser så länge de inte åsamkat henne någon direkt skada. Hon har naturligtvis all rätt att undvika umgänge med dem ifall hon så föredrar, men ska låta bli att agera smakpolis så länge de inte uttryckligen bett henne om det.
Att hon i uppföljningskommentaren menade att argumenten "inte [är] estetiska utan etiska" räddar henne naturligtvis inte det minsta - ekonomerna Steven Levitt (vilket jag skrev om då) och Jonas Vlachos skrev båda om att det inte bara är feta som intar kalorier, men Heberleins krönika saknar av någon anledning helt den aspekten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag anser att tjockisar som både gör sig själva och sina feta barn sjuka och mera oproduktiva angår alla. Vem är det som för betala sjukvårdkostnaderna, kostnader för nedsatt prestationsförmåga = produktionsbortfall, förtidpensioneringar, sjukskrivningar, depressioner p.g.a. mobbing? Joo, alla vi andra som sköter oss i det avseendet.
Vill man vara tjockis så kan man väl också betala den extrakostnad det medför själv. Många ggr är det dock samhället som får ta den smällen.
Anonym: I grunden håller jag med - agera fritt och ta konsekvenserna därav.
Men varför hålls den debatten närmast enbart kring fenomen som fetma, rökning och kampsport? Varför ska exempelvis ridning, alkohol och bilkörning undantas från diskussion trots att de ger upphov till långt fler skador än kampsport och fetma.
Och du kan väl inte på allvar mena att ansvaret för mobbning ligger hos de mobbade?
Sedan, ifall det skulle vara så att tjockisar i genomsnitt använder mindre skattepengar än icke-tjocka, exempelvis genom att de lever kortare tid än andra och därmed kräver mindre pensionsutbetalningar - ska fetma då subventioneras?
Visst, jag erkänner att det kanske är så att tjockisar går +/--noll innan de dör men jag tror inte att det är så. Idag finns det fina och samtidigt svindyra behandlingar för både hjärtfel och cancer.
Tjockisarna kan som du säger ej beskyllas för den mobbing de kanske utsätts för men det är ändå en antagligen mycket dyr sidoeffekt som någon måste betala. Mobbning i ungdomen leder inte sällen till depressioner, tröstätande mm.mm.
Innebandy är ökänt för knäskador, men alla betalar i nuläget innebandyspelares skador utan att prata om "alla andra som sköter sig i det avseendet".
Den som kör sin egen bil tar en nämnvärd risk jämfört med om hon nyttjat kollektivtrafik.
Ska de också räknas in i den gruppering som kan betala den extrakostnad det medför?
Och det finns fler än tjockisar som mobbas - personer med dålig koordination, de med avvikande dialekt, icke-heterosexuella, spinkiga, sent utvecklade, tidigt utvecklade, rödhåriga, religiösa, med mycket mer - ska de också angå alla genom att de inbjuder till mobbning och därmed antagligen mycket dyra sidoeffekter?
Om inte, varför ska just tjocka sorteras ut?
När det gäller just fetma så är ju det något som i hög grad är självförvållat och ofta orsakas av ett destruktivt försök att upprätthålla en uthärdlig lyckonivå i belöningssystemet under kärva perioder i livet eller ren slapphet. Det finns dock andra sätt att må bättre på - t.ex. att promenera 30 min per dag - detta sägs vara lika bra som antidepressiva mediciner. Fetma är i många fall helt onödig. Föds man däremot med något man inte kan göra något åt som t.ex. dålig koordination eller en "spinkig" kroppbyggnad så är väl det ändå en annan sak.
När det gäller innebandy och dyra knäskador så tycker jag faktiskt att man i såfall "borde" betala den förhöjda olycksrisken på något sätt.
Jag håller med om att det finns en slags bias i den här diskussionen avhängigt av folks känslomässiga reaktion på tjockisars skönhetsaspekter. Det gillar jag inte alls.
Vidare gällande mobbing så tycker jag aldrig att någon förtjänar en sådan behandling (jag var nämnligen utsatt själv) p.g.a. något "lyte" men vad jag ville säga var ändå att det är en mycket dyr sak ur både mänsklig och ekonomisk synvinkel - något som föräldrar som övergöder sina barn borde tänka på.
Ur min synvinkel är det grundläggande att människor i grunden har olika kroppar - vissa är tjocka, andra smala, och även om man därifrån naturligtvis aktivt kan ändra sin vikt så strävar vikten naturligt mot ett normalläge - ett normalläge som enligt vad jag tror på är det mest sunda hälsomässigt för den personen, närmast oavsett vilket BMI den vikten innebär.
Och gällande sätt att må bättre så kan jag hålla med om att promenader ofta är underskattat, men det är på intet sätt någon universalt optimal hälsokur - exempelvis kan en god måltid eller en siestatupplur vara mer välgörande.
Och angående att fetma (i betydelsen BMI>30) skulle vara onödigt så är det i mitt tycke ingen skillnad jämfört med exempelvis spinkighet och klumpighet - den spinkiga kan öka sin kroppsmassa med exempelvis ökat energiintag och muskelbyggande träning och den klumpiga kan bättra sin koordination genom att exempelvis börja träna gymnastik. Rent hälsomässigt tror jag dock att båda de grupperna skulle tjäna på att ägna sig åt sådant de tycker om, på precis samma sätt som den feta mår bättre av att göra sådant hon tycker om.
Pratar man däremot om fetma i betydelsen övervikt som någon mår dåligt av så är jag helt övertygad om att den är skadlig - psykiskt lidande är enligt mig kraftigt underdebatterat i dagens samhälle. Frågan bör dock ställas ifall personen i fråga mår dåligt av rent individuella skäl, som att det exempelvis är jobbigt att ta en promenad, för att hon missbrukar något livsmedel eller för att hon helt enkelt oroar sig för sin hälsa - eller om det är för att andra personers fördomar drabbar henne.
Fördomar ska aldrig tillåtas styra någon debatt, och är det så att de resulterar i någon kostnad så är det tveklöst och definitivt fördomarna som ska motarbetas, inte offren för desamma.
I dagens samhälle är det helt enkelt så att övervikt inte debatteras på samma villkor som andra påstådda hälsoproblem, och i mitt tycke är den snedvridna fettdebatten ett långt större hälsoproblem än fetman i sig.
Ur min synvinkel är det grundläggande att människor i grunden har olika kroppar - vissa är tjocka, andra smala, och även om man därifrån naturligtvis aktivt kan ändra sin vikt så strävar vikten naturligt mot ett normalläge - ett normalläge som enligt vad jag tror på är det mest sunda hälsomässigt för den personen, närmast oavsett vilket BMI den vikten innebär.
Nej, det är inte så att folk "bara" har sina kroppar precis som om deras egna beteende inte alls skulle påverka kroppens konstitution. Självklart är det inte så att alla har ett hälsosamt "normalläge" oavsett BMI. Ohälsoproblemen ökar markant med BMI, även för små förhöjningar. Hur kan man skriva så begriper jag inte - det verkar världsfrånvänt enligt min mening.
Och gällande sätt att må bättre så kan jag hålla med om att promenader ofta är underskattat, men det är på intet sätt någon universalt optimal hälsokur - exempelvis kan en god måltid eller en siestatupplur vara mer välgörande.
Tror jag inte - motion är en mkt. viktig komponent, viktigare än ex. siestatupplur för stillsittande tjockisar.
Och angående att fetma (i betydelsen BMI>30) skulle vara onödigt så är det i mitt tycke ingen skillnad jämfört med exempelvis spinkighet och klumpighet - den spinkiga kan öka sin kroppsmassa med exempelvis ökat energiintag och muskelbyggande träning och den klumpiga kan bättra sin koordination genom att exempelvis börja träna gymnastik. Rent hälsomässigt tror jag dock att båda de grupperna skulle tjäna på att ägna sig åt sådant de tycker om, på precis samma sätt som den feta mår bättre av att göra sådant hon tycker om.
Varken klumpighet eller spinkighet är en hälsorisker som en kommer i närheten av vad den destruktivitet fetma innebär både socialt och kroppsligen.
Pratar man däremot om fetma i betydelsen övervikt som någon mår dåligt av så är jag helt övertygad om att den är skadlig - psykiskt lidande är enligt mig kraftigt underdebatterat i dagens samhälle. Frågan bör dock ställas ifall personen i fråga mår dåligt av rent individuella skäl, som att det exempelvis är jobbigt att ta en promenad, för att hon missbrukar något livsmedel eller för att hon helt enkelt oroar sig för sin hälsa - eller om det är för att andra personers fördomar drabbar henne.
Här har du väl en poäng tycker jag. Feta personers illamående beror säkert lika mycket på den egna kroppsliga ohälsan som av andra människors bemötande.
Fördomar ska aldrig tillåtas styra någon debatt, och är det så att de resulterar i någon kostnad så är det tveklöst och definitivt fördomarna som ska motarbetas, inte offren för desamma.
Jag anser inte att de åsikter jag framfört innehåller fördomar. Men annats håller jag med.
I dagens samhälle är det helt enkelt så att övervikt inte debatteras på samma villkor som andra påstådda hälsoproblem, och i mitt tycke är den snedvridna fettdebatten ett långt större hälsoproblem än fetman i sig.
Fetma är ett hälsoproblem, inte ett påstått hälsoproblem. Det kostar samhället enorma belopp.
Nej, det är inte så att folk "bara" har sina kroppar precis som om deras egna beteende inte alls skulle påverka kroppens konstitution. Självklart är det inte så att alla har ett hälsosamt "normalläge" oavsett BMI. Ohälsoproblemen ökar markant med BMI, även för små förhöjningar. Hur kan man skriva så begriper jag inte - det verkar världsfrånvänt enligt min mening.
Jag vet att min åsikt inte är i mittfåran vad gäller dagens debatt, men det förvånar mig att så många har så svårt att se att människor helt enkelt är skapta annorlunda - du kan enkelt se på en skolklass av 13-åringar vilka som kommer väga mest och minst när de är 40. Se exempelvis OS-deltagarna i det här inlägget - för mig är det självklart att deras trivsel-BMI skiljer sig åt. Att dela in kroppsbyggnad i endomorfa, mesomorfa och ektomorfa må anses vara gammaldags, men antagandet att alla människor har samma kroppsbyggnad borde falla på rent betraktande av samhället.
Sedan förvånar det mig att du så okritiskt använder BMI som hälsoindikator - muskler bidrar också till BMI, och strikt sett till BMI klassas oerhört många kärnfriska som överviktiga.
Tror jag inte - motion är en mkt. viktig komponent, viktigare än ex. siestatupplur för stillsittande tjockisar.
Det blir så svepande om man ska baka ihop skadlig övervikt till "stillasittande tjockisar" - för vissa som vill gå ner i vikt är promenader sättet att föredra, för andra kanske att lägga om kosten, stressa mindre eller sova bättre är bättre infallsvinklar.
Varken klumpighet eller spinkighet är en hälsorisker som en kommer i närheten av vad den destruktivitet fetma innebär både socialt och kroppsligen.
Läs gärna olycksstatistiken - fallskador är den vanligaste olyckstypen (pdf), och dålig koordination är en av de viktigaste faktorerna till fallskador. Undervikt är starkt korrelerat med benskörhet, vilket förvärrar fallskador. Sedan ger naturligtvis också brist på motion benskörhet, så promenader är självfallet inte oviktigt ens i det perspektivet.
Jag anser inte att de åsikter jag framfört innehåller fördomar. Men annats håller jag med.
Jag menade inte att fördomarna kom från dig, utan att överviktiga drabbas hårt av fördomarna.
Jag tror inte att fetma är nyttigt, men jag tror att fetmaepidemin som den diskuteras idag är gravt överdriven och kommer dels från att så gott som samtliga i i-världen numer kan äta sig mätta, och att vi konstant blir äldre. Det verkar dessutom som att barnfetman avstannat.
I mitt tycke är samhällsfarsoten av idag psykisk ohälsa (se exempelvis det här inlägget för vad psykiskt välmående kan innebära), och jag tror att den allra största delen av de samhällskostnader som idag knyts till övervikt i själva verket beror på psykisk ohälsa hos de betraktade. Ett exempel på en studie som anger att det är synen på vikten snarare än siffrorna på vågen som avgör hälsopåverkan finns här.
Jag är dock som sagt fullt medveten om att dagens forskaretablissemang i stort inte håller med mig, men jag tror att tiden kommer ge mig rätt.
Skicka en kommentar