onsdag 14 november 2007

Naomi Klein i Aftonbladet

Naomi Klein är högt ansedd i många kretsar, men även om jag inte delar hennes åsikter så har jag svårt att förstå hennes status. Ur intervjun i Aftonbladet:

– Redan invasionen av Irak representerar en ny fas. Nu sprider man inte längre nyliberalism genom Världshandelsorganisationen, Valutafonden och andra organ, utan man tvingas använda militära medel, säger Klein.

Det är en smula otydligt vad hon anser vara "nyliberalism", men stora delar av forna östblocket sänker skatterna drastiskt och inför plattskatt, alldeles utan militär inblandning, och har rekordtillväxt. Till och med Naomi Klein borde tycka att exempelvis befolkningen i baltstaterna fått det bättre det senaste decenniet, och det blir nog en smula problematiskt att knyta den förbättringen till ökad statlig kontroll.

- Till exempel såg vi nyligen i Kalifornien under skogsbränderna hur privata brandkårer räddade de rikas hem.

I Naomi Kleins värld är det alltså fel att hem räddas, om de inte räddas av staten.

- De har försökt sätta likhetstecken mellan demokrati och nyliberalism. Men det tror ju ingen längre på. Kina är ju onekligen ett bevis på att det inte är samma sak.

Så den kommunistiska staten Kina är nyliberal?

– Men vad som varit mer framgångsrikt är idén att alla socialdemokratiska alternativ skulle vara katastrofala, att det enda som skulle vara värre än kapitalism är alternativet. Detta tror folk fortfarande på. Till och med vänstermänniskor gör det innerst inne.

Länder som skyr marknadsekonomin finns i botten på listan över ekonomisk frihet. Det kan vara värt en funderare på vilka av länderna på listan man skulle kunna tänka sig att bo i och var i listan de länderna ligger.

- Kapitalflykten är verkligen inget tomt hot. Det är inbyggt i själva modellen. Processen sätts gång med politisk chockbehandling. Men sedan blir chockerna – den snabba kapitalflykten – automatiserade. De behöver inte skapas av politiker, arméer eller IMF, utan skapas automatiskt av det frisläppta kapitalet.

Frihet att investera i andra länder än det man råkar ha fötts i är alltså något ont som hindrar socialdemokratin att lyckas. Vad är alternativet till det och hur rimmar det alternativet med exempelvis solidaritet?

– Men det är just därför jag tycker att det som händer i Latinamerika är så intressant. Där handlar det inte om enskilda länder. De har insett att de behöver ett regionalt samarbete för att skydda sig mot chocker.

Jaha, regionalt samarbete är alltså bra, men världsomspännande samarbete är dåligt? Sverigedemokraterna står säkert på din sida i den saken, Klein.

– [Irland] har verkligen försökt förvandla sig till det mest gästvänliga i världen för multinationella företag. De har till exempel 12,5 procent i bolagsskatt. Men nu är de rädda att miraklet – den keltiska tigern – är över. Högteknologiföretagen flyttar till Asien. Så även om man spelar efter kapitalets regler, finns inget skydd.

Korrekt, i en ren marknadsekonomi finns inga automatiserade skydd för verksamheter som inte lönar sig. Frågan är dock om befolkningen i ett land verkligen blir gladare för att man subventionerar kvar varvsindustri, engelska kolgruvor eller olönsamma fiskare. Principen är att man byter till sig saker man gör bra mot saker som andra gör bättre. En enkel princip som medför att rätt saker produceras på rätt sätt. På vilket sätt skulle skyddet mot detta fungera och vilka skulle tjäna på det?

- Och speciellt om man har råvaror, som olja, som nu kostar 100 dollar fatet. Då ökar friheten.

Ja, oljeländerna är sannerligen rena frihetsbastionerna.

– Men de progressiva i USA förmådde inte ens dra nytta av orkanen Katrina. Och då var det som skedde i New Orleans inget annat än en kraftfull anklagelseakt mot nyliberalismen: vallarna brister, de offentliga transportmedlen fungerar inte, evakueringen fungerar inte. Katastrofen var resultatet av en ekonomisk modell, av kombinationen av klimatförändringar och en svag stat.

Finns det månne någon solskenshistoria från en socialistisk stat som drabbats av någon naturkatastrof?

– En orsak till att högern har lyckats så bra i sina angrepp på den offentliga sektorn är att den blivit så avlägsen, trög och byråkratisk. Den kritiken är ju riktig. Jag tror inte svaret är privatisering. Men vi som tror på den offentliga sektorn har inte förstått att det bästa sättet att försvara den är att hela tiden förbättra och förnya den, så att den verkligen tillhör allmänheten och inte blir bara en byråkrati som kallas gemensam.

Vilket system ger bäst motivation till att undvika att något blir avlägset, trögt och byråkratiskt? Det där exempelvis sjukhusen går i konkurs om det inte levererar som det ska eller det där det bara vrids på skattekranen om ett sjukhus har bekymmer?

Vi måste vara beredda. För det är inte över. Katastroferna kommer hårt och snabbt. I många andra länder försöker man nu mest reparera skadorna. Men vi kan fortfarande skydda oss.

Ja, än har vi chansen att bli framtidens motsvarighet till Nordkorea och Iran, bara vi skyddar folkmassan tillräckligt väl från möjligheter.

Inga kommentarer: