Subventioners natur

Subventioner leder per sin natur till effekter som den godhjärtade byråkraten inte kunde vänta sig, så också i överviktsdiskussionen, vilket jag snuddade vid i tidigare inlägg:

Alldeles bortsett från det integritetstveksamma och byråkratitunga att föra statistik över barnen så kommer ett sådant bidrag med god sannolikhet till största delen innebära att föräldrarna ges motivation till att göda barnen och sedan hålla dem överviktiga.

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg på temat när Physorg skrev om att South Carolina ska börja bekosta fetmaoperationer, men fick aldrig tid till övers; något positivt med bloggande är dock att fler intressanta artiklar ramlar in ju längre man väntar med att skriva inlägget - så praktiskt exempel på temat, från Daily Mail:

Mrs Watson, 45, began putting on weight after giving birth to her first daughter and was unable to shed the pounds.
After her weight ballooned to 19-and-a-half stone in 2009 she decided to take drastic action.
She told BBC Radio Sheffield: 'I went to the doctors and I was told that I wasn't heavy enough to be considered for gastric surgery.
'I deliberately put a stone-and-a-half on to be able to be considered for the operation.'

Grundtemat är att incitament spelar roll, vilket är ett återkommande tema hos mycket läsvärde Paul Walker, eller mer specifikt att man får mer av man subventionerar - ett återkommande tema hos minst lika läsvärde Mark J. Perry. Eller ännu mer specifikt, i James Dale Davidsons ord: "When you subsidize poverty and failure, you get more of both".