Mona Sahlin i DN:
Vi inger störst förtroende när det gäller att klara jobben.
Cornucopia? skriver att han saknar tid att göra en graf över hur situationen på arbetsmarknaden sett ut på sistone, och då bistår självfallet jag med tid - siffror från SCB [diagrammen klickbara för förstoring]:
Cirka 122 000 fler i ålderskategorin 15-74 år är alltså sysselsatta under den största finanskrisen i modern tid än som var det under socialdemokratiskt styre andra kvartalet 2006, under högkonjunktur. Det är dessutom inom den privata sektorn som arbetstillfällena ökat mest.
Andelen med arbete har däremot minskat något, men det återkommande bloggtemat att befolkningsfördelningen är stadd i hastig förändring slår igenom även här - enligt SCB [xls] så ökade antalet 15-18-åringar med 28 614 personer mellan 2006 och 2008, och det ålderssegmentets andel av befolkningen ökade från 5,38 till 5,57 procent.
Samtidigt ökade även antalet 65-74-åringar med 109 271 under samma period, och andelen från 8,47 till 9,15 procent.
En något bättre (men fortfarande uppenbart bristfällig) befolkningsindelning på sysselsättning är det andra måttet SCB anger - 16-64 år:
I ålderskategorin 16-64 år har alltså även andelen sysselsatta bara minskat med 0,2 procentenheter mellan andra kvartalet 2006 och tredje kvartalet 2009. Det bör dessutom tilläggas att alliansregeringen varit förhållandevis sparsmakad vad gäller stödpaket och räddningsaktioner för döende företag, vilket ökar arbetslösheten på kort sikt, men som kommer visa sig positivt inom sinom tid.
Mona Sahlin visar sedan traditionellt socialdemokratiskt att hon inte har den blekaste aning om vad ett arbete är, vilket må vara en smula ironiskt med tanke på partinamnet. Arbetstillfällen uppkommer ytterst grundläggande då nytta överväger kostnad. Varje uns av skatt innebär att kostnaden för att anställa ökar, och på precis samma sätt som ökad skatt på bananer skulle innebära att bananefterfrågan minskar så innebär ökad skatt på arbete att arbetskraftsefterfrågan minskar.
Jag har exempelvis aldrig sett Ali Esbati använda begreppet skattekil annat än inom citationstecken, men begreppet är centralt i debatten - skulle exempelvis hela världen vara lika bra bilmekaniker, utom du som är 50 procent bättre, så skulle du ändå gå arbetslös ifall tillkommande avgifter på arbetet överstiger 50 procent.
Tar man ner det på lägre nivå så att du är en 50 procent bättre bilmekaniker än grannen och grannen en 50 procent bättre stenläggare än du så kommer ni båda tjäna på att göra båda arbetena själva ifall avgifterna är högre än 50 procent, trots att båda utför respektive ickespecialitet högst amatörmässigt.
Hög skatt (och byråkratiska hinder, och så vidare) leder till isolerade människor, utelämnade till egen förmåga - alltså raka motsatsen till solidaritet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det var trevlig läsning. Men jag har några frågor kring dina diagram:
1. Har siffrorna påverkats av det faktum att alliansen efter valet anpassade definitionen av "arbetslös" efter OECD-standard, så att folk i arbetsmarknadspolitiska åtgärder m m inte längre räknas som sysselsatta?
2. Är definitionen av "sysselsättning" i detta fall jämförbar med "att ha ett jobb"?
3. Om andelen sysselsatta inte har ökat - betyder det inte att det bara är tack vare befolkningsökningen som det har blivit fler i jobb?
Skicka en kommentar