Ur Aftonbladet:
Den tyske pappan är ensam läkare för 54 000 personer i Australien.
Men han beviljas inte permanent uppehållstillstånd.
Hans son som har Downs syndrom befaras nämligen bli en allt för stor börda för samhället.
Och den som förbehållslöst försvarar välfärdsstaten bör naturligtvis fundera över sådana situationer, eftersom de är en alldeles ofrånkomlig konsekvens:
- Är grundresonemanget korrekt?
- Skulle det skilja ifall pappan hade ett mer lättersättligt jobb, som exempelvis tidningsbud?
- Skulle det skilja ifall sonen hade ett långt kostsammare handikapp?
-Skulle det skilja ifall kostnaderna för sonen inte berodde på genetik utan på ett medvetet val, exempelvis invaliditet från idrottsskada?
Exemplen på liknande resonemang är naturligtvis för många för att listas, men argumentet "det vill jag inte betala skatt för" är vanligt förekommande, oavsett om det gäller någons önskan att bli fetast i världen, bestiga berg eller tävla i kampsport. Eller helt enkelt arbeta i ett annat land, för den delen.
Precis som Mattias Svensson skriver i en svarskommentar så är det märkligt att det är liberaler som kallas ekonomister - liberalismen grundar sig på frihet; frihet att göra vad man vill så länge man inte skadar andra. Alltså frihet att bosätta sig någonstans med en handikappad son, väga vad man vill, bestiga berg och tävla i kampsport utan att behöva stå med mössan i vacker hand. Däremot inte "frihet" att leva på andras resurser.
Vad som är mest sympatiskt av välfärdsstaten och frihetssamhället må vara upp för bedömning, men det förvånar mig att så många helt självklart argumenterar för gemensamt finansierande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar