måndagen den 28:e april 2008

En stockkonservatists kampsportsbetraktelse

Jan Majlard i SvD:

Något har hänt när K1 och andra avarter där sparkar är tillåtna drar mycket mer folk till arenorna.

Jag törs ana att exempelvis japaner, thailändare, koreaner och kineser inte riktigt håller med om att karate, thaiboxning, taekwondo och wushu (kung fu) skulle vara avarter.

Kanske är det damerna som har nyckeln till boxningens framtid? Och i så fall, liksom i brottningen, på herrarnas bekostnad?

Historien har visat att karismatiska individer har nyckeln till att ge sin idrott uppmärksamhet, och därmed förbättra möjligheterna att dra till sig talanger. Exemplen är otaliga, men i Sverige har exempelvis Pernilla Wiberg, Tomas Gustafson, Jan Boklöv, Magdalena Forsberg, Susanna och Jenny Kallur, Heidi Andersson, Christian Olsson och Carolina Klüft allihop gjort underverk för sina respektive tidigare marginalidrotter.

Och eftersom Majlard specifikt nämner brottningen så går det ju lätt att se att exempelvis Pelle Svensson, Frank Andersson, Tomas Johansson, Mikael Ljungberg och Martin Lidberg fick stor uppmärksamhet under sina respektive karriärer eftersom de var tacksamma att rapportera om (och till och med Eddy Andersson fick en god portion pressutrymme). Idag ges Ara Abrahamian visst spaltutrymme, men så länge de absoluta topplaceringarna uteblir så är han helt enkelt inte intressantare än så. Ida-Theres Nerell å sin sida är intressant då hon hämtar idel guldmedaljer, samtidigt som hennes och Helena Allandis rabalder med brottningsförbundet inneburit extra draghjälp för dem.

Damidrott och herridrott kan naturligtvis samexistera utan minsta bekymmer, på samma sätt som boxning och karate - Ida-Theres tar inte uppmärksamhet från herrbrottningen mer än Frank Andersson tog uppmärksamhet från dambrottningen. Var idrott lever på sina meriter, på samma sätt som alla andra produkter.

Inga kommentarer: