måndag 14 april 2008

Är det verkligen trygghet vi vill ha, till varje tänkbart pris?

Englas kropp har hittats och mördaren har erkänt, och det tidigare något halvåterhållna trygghetsjämrandet kan nu börja välla ut.

Karin Thunberg i SvD:

När jag hörde att Engla hittats tänkte jag på Helén Nilssons mamma i Hörby.
Hon som också släppte ut sin tös en kväll i mars 1989 och aldrig mer fick se henne.


Är det det som är felet även när ett barn exempelvis träffas av blixten, anfalls av vilda djur eller något annat som inträffar någon gång varannat decennium - att de "släpptes ut"?

Sådana här händelser är naturligtvis djupt, djupt tragiska, men lösningen är inte att ge barnen husarrest med hjälm, flytväst och fallskärm, och det är skrämmande att så många ryggmärgsreagerar så irrationellt.

Inspireras istället gärna av Lenore Skenazy, som lät sin nioårige son ta sig hem med buss och tunnelbana på egen hand från Manhattan - hon förklarar tankegången bakom det här.

(Rubrikinspiration)

2 kommentarer:

Snubbel sa...

Lär ungar tänka själva. Det är den bästa barnuppfostran.
Väldigt tråkigt för flickorna men man kan inte skydda sig mot allt. Oavsett hur många hjälmar man har på sig. Jag tror föräldrarna till de barnen gjorde sitt bästa och man måste låta barn få vara barn och få vara fria. Tyvärr så råkar några på illasinnade personer och far illa. Inget man kan skydda sig mot som förståndig förälder.

Anonym sa...

Naturligtis kan man inte förutse att något hemskt ska kunna hända ens barn eller någon annan närstående, och jag tycker ochså som många andra att barn ska lära sig "tänka själv" och lära sig agera på ett sunt sätt.Men så länge de är i en förälders ård och omsorg dvs tills de fyller 18 år så är det inga andra är föräldrarna som har det yttersta ansaret för sina barn.
Dock kvarstår det faktum att VI vet att sådant här hemskt händer, att det finns helt andra människor därute som när som helst skulle kunna utöva en brottslig gärning. De må vara sjuka eller på annat sätt opålitliga och helt kapabla att göra de mest fruktansvärda saker man kan tänka sig. Frågeställningen bör därför bli att se till så att sådana här personer får den adekvata hjälp och stöd de behöver, att i tidigt skede slå larm om att det inte står rätt till och att tills dess de inte kan räknas som pålitliga medborgare SKA DE INTE VISTAS ute i övriga samhället. En sjukdom,eller ett liknande tillstånd kommer inte över en natt, det tar längre tid äs så.