Stalinistisk tandhälsa, igen

DN skriver idag om att "[t]andhälsan är fortfarande en klassfråga" - jag skrev tidigare om tandhälsans utveckling - ur det inlägget:

Håkansson (10,11) visade i sina undersökningar på 1970- och 1980-talen att förekomsten av personer med enbart löständer i åldrarna 20–60 år hade minskat från de 16,5 procent, som Smedby (9) funnit år 1965, till 9,1 procent år 1975 och 3,9 procent år 1986. Senare undersökningar (1,12,13,14,15) visar att medelantalet kvarvarande tänder har ökat och upp till 50 års ålder har de flesta i stort sett kvar alla sina tänder. Också den parodontala hälsan har förbättrats och andelen individer som helt saknar egna tänder har påtagligt minskat (1,2,12,13).
/.../
Andelen [19-åriga] individer kariesfria approximalt (approximalt = kontaktytor i tandbågen) har ökat med nästan 23 procentenheter mellan åren 1985 och 2005. År 2005 var 59 procent av undersökta 19-åringar kariesfria approximalt. Även andelen individer med många approximala tandskador har minskat. De approximala kariesskadorna är de som framförallt ger upphov till ett framtida vårdbehov genom att många fyllningar behöver revideras på grund av sekundärkaries eller fyllningsfrakturer.

Även barnen tas upp i inlägget, och även de har självfallet fått drastiskt bättre tandhälsa genom åren, så är det något som gjort dålig tandhälsa mer skamfyllt så är det snarare att det är färre som lider av det.