Varför hatar vänstern?

Mattias Svensson sätter i vanlig ordning fingret rakt på samhällspulsen när han undrar varför vänstern ägnar så mycken energi åt att hata - Kristoffer Ejnermark svarar här och Petter Nilsson svarar här.

Men mellan alla marxistiska analyser så är helt enkelt svaret att vänstern ser samhället som ett nollsummespel - allt någon har är stulet från någon annan; svälter någon är det alltså givet att de som har mer är orsaken till svälten.

En sådan samhällsanalys är djupt, djupt rotad i vänsterpolitiken, och det är därför självklart att vänstern förkastar nationalekonomin. Och inte bara förkastar de mer djupgående delarna av nationalekonomin (där det finns mycket att kritisera), utan även de allra mest grundläggande teorierna. Ett utbyte mellan två personer blir i nollsummespelets värld någon som blir sittandes med Svarte Petter, och att exempelvis bilmekanikern sitter hemma och hanterar ekonomin medan ekonomen skruvar på sin bil leder inte till några effektivitetsförluster.

Ännu tydligare blir det i synen på teknik - det är ingen slump att vänsterbloggarna aldrig ens nämner tekniska framsteg - i Petters värld är det "saker som människor skapat [som] kommer tillbaka som deras fiender" - tar någon tabletter för att underlätta arbetet vid det löpande bandet är det alltså tabletterna och det löpande bandet som är problemen.

Petter skulle kunna glädjas åt att i stort sett samtliga de jobb som slitit ner de pensionärer han värnar om har effektiviserats bort av de maskiner han föraktar, samtidigt som de innovatörer och entreprenörer han också föraktar ersatt de jobben med intressantare och mer lönsamma jobb, och han skulle även kunna glädjas åt att de föraktade maskinerna exempelvis håller hjärtsjuka vid liv, ger blinda synen tillbaka och döva hörseln tillbaka, att dagens informationsteknik - med exempelvis e-post, billiga digitalkameror, talsynteser och översättningsverktyg - innebär att det aldrig varit enklare att hålla kontakten med även släktingar som i generationer bott i andra länder, samtidigt som de oändligt förbättrade kommunikationerna gör det enklare och billigare än någonsin tidigare att besöka dem.

Och på ett mer personnära plan skulle han kunna glädjas åt att exempelvis medellivslängden i Sverige ökat runt 25 år sedan 1900-talets början (tidigare nämnda pensionärer är alltså inne på ren bonustid sett bara några generationer tillbaka), att antalet barn som dör före fem års ålder världen över halverats sedan 1960 eller att mer än 1,2 miljarder personer ytterligare fått tillgång till säkert dricksvatten sedan 1990, och så vidare i närmast all oändlighet, men det finns helt enkelt inte plats för sådant i nollsummeanalysen.

Istället startar vänsteranalysen i att vänstern är god och allt annat är ont - sedan får verkligheten modelleras utefter det, och det är exempelvis ingen slump att SSU:s tidning heter Frihet trots att jag törs garantera att ingen av dem skulle kunna stringent definiera vad frihet betyder för dem.

Ali Esbati länkade nyss till Åsa Linderborgs artikel om att bara vänstern kan rädda liberalismen. Jag tror att sambandet är det direkt omvända. Vänstern har ofta stått upp för sympatiska värden på det personliga planet - exempelvis gällande likabehandling av homosexuella och kvinnor, och ett motarbetande av könsroller, men har gått fullständigt vilse vad gäller frihet mellan människor.

Marknadsekonomi är grundläggande för friheten att umgås med andra människor utan att någon lägger sig i - så länge man inte hindrar andra, alternativet är inskränkt frihet. Ett fritt samhälle gynnar samarbete och missgynnar konflikter - som Mises sade: "There are no economic causes for armed aggression within a world of free trade and free enterprise".

Rätten att själv forma sitt liv bör vara fullständigt grundläggande, och inser inte vänstern att den står på fel sida vad gäller exempelvis fri rörlighet, tekniska framsteg och paternalism så kommer den helt enkelt att förtvina - särskilt nu när en stor och ständigt växande skara ägnar sig åt sådant staten ogillar (exempelvis nätpoker, kampsport, importsprit, lätta droger) - oavsett hur väl den menar med sina analyser.

Jag tror för övrigt att Petter skulle bli förvånad över de politiska preferenserna hos dem som jobbar i callcenter eller i butikskassor, men det är inte särskilt märkligt med tanke på att de uppenbart föredrar att jobba och förtjäna sitt eget uppehälle framför att bli försörjda av andra.

De Lyckliga Kompisarna - Hat som hobby:

(Direktlänk)