Om att arbeta till en lägre lön än arbetet är värt

Ungsocialisterna på bloggen Proletärbella skriver en "lektion i ämnet verklighetskunskap":

I det kapitalistiska samhället finns något som heter klasser. Dessa existerar och återskapas efter ekonomiska mönster. Den största delen av befolkningen tvingas för att överleva arbeta till en lägre lön än vad deras arbete är värt (det är arbetarklassen).

Nu är ju det naturligtvis relativt vad ett arbete är "värt", och Proletärbella-Jerka fördjupar inte heller resonemanget, men om man antar att det är köparen av arbetet som står för värderingen så är analysen alldeles korrekt och i fullständig enighet med marknadsekonomin - arbetsgivaren betalar varken arbetaren det fulla produktionsvärdet av arbetet eller det fulla värdet av vad han/hon anser att arbetet är värt.

Arbetsgivaren betalar dock arbetaren mer än vad arbetaren tycker att det är värt att göra arbetet för; arbetsgivaren har alltså en positiv marginal samtidigt som arbetaren har en positiv marginal - båda tjänar på transaktionen.

När produkten sedan säljs så betalar inte köparen det fulla priset han/hon tycker att varan är värd, samtidigt som säljaren får mer betalt än han skulle kunna tänkt sig att sålt varan för - båda tjänar på transaktionen.

Exempelvis så tycker jag rent teoretiskt att det inte hade varit märkligt ifall en dator kostat lika mycket i inköp som en bil, eller att månadskostnaden för en dator med skaplig uppkoppling varit densamma som för att pendla till jobbet. Jag slipper dock betala den kostnaden, men samtidigt betalar jag mer än min datortillverkare med mellanhänder och internetleverantör tycker att det är värt att leverera produkterna till mig för (och det sannolikt med god marginal). Båda lever alltså gott på marknadspriset.

Sådan är transaktionens och därmed marknadsekonomins mekanism - alla vinner.

Sedan snuddar de även vid ett annat intressant ämne:

Det är i princip omöjligt för någon från arbetarklassen att bli överklass pga det stora kapital som krävs men det finns också andra hinder för att ta sig upp till exempelvis mellanskiktet. Dessa hinder är inte alltid lika reella men fungerar ändå ofta som spärrar för individer. Jag syftar nu på kulturella och sociala hinder. Det är helt enkelt extremt mycket svårare för någon från arbetarklassen att utbilda sig än för någon från medel- eller överklassen. Det som skiljer sig är den intellektuella och kulturella traditionen men också vad man skulle kunna likna vid ett kollektivt självförtroende.

Lotta Gröning skriver om samma sak:

Det sorgliga är att arbetarrörelsen numera uppmanar sina barn att studera och skaffa sig en utbildning. När de väl är färdiga och har blivit något i samhället stämplas de som klassförrädare.

Jag antar att hon skriver som en kratta och egentligen menar att det sorgliga är stämplingen och inte utbildningen, för det är där som en stor del i alltihop ligger - det är lika tragiskt och korkat att begränsa kvinnor till kvinnoyrken som att begränsa "arbetare" till "arbetaryrken" - det tar gissningsvis emot att satsa på att förbättra sin tillvaro om man vet att ens bekantskapskrets kommer betrakta en som klassförrädare. All kollektivism är av ondo.

Det kan även noteras att Jerka halkat på tangenterna under sitt glödande klasshatsbrandtal:

Men det klart om man gör nationalekonomcdonmin till religion finns ju inte plats för särskilt många parametrar som överhuvudtaget har med verkligheten att göra.

Gissningsvis var det Ivar Lo-Johansson som inhandlades - han har ju släppt såväl Proletärförfattaren som Pubertet.