Jag inser att det här inlägget kan klassas som hårklyveri, men har man som Freakonomics-gänget byggt sitt varumärke på att betrakta vardagssituationer ur strikt ekonomiskt perspektiv så känns det påfallande slött att skriva som Stephen Dubner i ett av de senaste inläggen:
In SuperFreakonomics, we tell the story of how Robert Strange McNamara, an outsider at the Ford Motor Co., led the charge the put seat belts in automobiles at Ford. It was not a popular decision within the company nor with the public; pushing for a safety device in a car did a bit too good of a job of reminding people that cars could be quite unsafe. But McNamara got his way. Over time (a long time, it turned out), the seat belt won widespread adoption, saving roughly 250,000 lives in the U.S. alone since 1975.
Bilbältet är en fantastisk uppfinning (bälteslagar är dock idioti), men hade inte resurserna spenderats på just bilbälten så hade de kunnat spenderas på exempelvis bättre däck eller bromsar, eller till och med på bättre kost, vilket om inte annat räddat åtminstone några liv någonstans. Att lägga till det är Peltzman-effekten - alltså att ökad säkerhet tenderar att tas ut i ökad risk.
Vad som inte ses vid transaktionen är så oöverblickbart och tankegången så grundläggande i sund ekonomisk analys att Dubner instinktivt borde formulerat sig annorlunda.
Milton Friedman om närliggande problematik:
(Direktlänk)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar