Incentives matter, potträning edition

Ett återkommande bloggtema är att det viktiga är vilket beteende en struktur i praktiken gynnar och inte vad det är tänkt att den ska gynna.

Jag har tidigare länkat till fantastiske Joshua Gans skriverier om sina incitamentstrubbel gällande potträningen av sina barn (samtliga de inläggen finns länkade från hans senaste inlägg på temat) - på samma tema (så den väldigt känslige bör sluta läsa här), från Vilda barn:

En dag kom hans faster (som vi bor tillsammans med) hem med ett ark med fina klistermärken, och sa till honom att han kunde få ett klistermärke på sin potta varje gång han hade bajsat eller kissat i den. Vi är ju emot denna typen av belöningssystem, men Émile blev entusiastisk över klistermärkena så jag bestämde mig för att kompromissa och ge Émile hela arket och låta honom få ansvar för belöningen själv. Han gick alltså själv och hämtade ett klistermärke som han satte fast på pottan när han hade gjort ifrån sig där. Han var väldigt nöjd. Ibland belönade han sig själv med många klistermärken samtidigt.

Och så en dag, medan han satt och lekte med sin tågbana, glömde han tydligen av sig och bajsade på golvet. Jag lyfte bort honom, torkade upp bajset och tog med honom in på badet. Medan jag stod kvar där och tvättade händerna sprang han själv ut till vardagsrummet. När jag kom in igen såg jag att det satt ett litet flodhästklistermärke på golvet, precis där han hade bajsat.