Handikappbidrag i praktiken

Regleringar som inte fungerar som det var tänkt är ett ständigt återkommande tema på bloggen - på temat ur New York Times:

THIS is what poverty sometimes looks like in America: parents here in Appalachian hill country pulling their children out of literacy classes. Moms and dads fear that if kids learn to read, they are less likely to qualify for a monthly check for having an intellectual disability.

Many people in hillside mobile homes here are poor and desperate, and a $698 monthly check per child from the Supplemental Security Income program goes a long way — and those checks continue until the child turns 18.

Det bör här noteras att det är fullständigt grundläggande att den typen av bidrag i praktiken ger sådana resultat - ur ett tidigare inlägg om Sydkoreas bidrag till överviktiga barn:

Och här har vi den välvilliga staten i all sin prakt. Alldeles bortsett från det integritetstveksamma och byråkratitunga att föra statistik över barnen så kommer ett sådant bidrag med god sannolikhet till största delen innebära att föräldrarna ges motivation till att göda barnen och sedan hålla dem överviktiga.

40 000 won per månad, som nämns i artikeln, kan sättas i samband med att snittinkomsten per år och hushåll i Sydkorea enligt Wikipedia var cirka 39 miljoner won 2007, så ett bidrag skulle motsvara ungefär en procent av inkomsten för ett snitthushåll, men naturligtvis mycket mer än så för de fattigare familjerna.

Projektet kommer alltså gissningsvis vara kontraproduktivt - både vad gäller generell viktminskning och dessutom vad gäller att jämna ut hälsotal mellan inkomstgrupper, vilket jag antar också var ett delmål.