Dolla auction bills, y'all

Vidare angående att Stefan Löfven försöker dölja sin okunskap genom att sluddra så går det självfallet även göra motsvarande i skrift - psykolog Oscar Henrikson intervjuad i dagens DN:

– Precis, det kallas förlustaversion och går i korthet ut på att man inte vill förlora. Det är det som gör att man känner att man kan buda mer och kanske bara lite mer, man vill inte känna sig som en förlorare. Det finns ett psykologiskt experiment där deltagarna budar på en tiokrona, det blir snabbt inte rationellt och budgivningen går över 10 kronor.

Det experiment som med all sannolikhet åsyftas kallas vanligtvis för "dollar auction" - från Wikipedia (en sådan auktion finns även upplagd på Youtube):

The setup involves an auctioneer who volunteers to auction-off a dollar bill with the following rule: the bill goes to the winner; however, the two highest bidders must pay the highest amount they bid.

Dinosaur Comics på temat ("that movie" är War Games):

Fenomenet i fråga har alltså egentligen inte nämnvärt mycket att göra med vare sig förlustaversion eller husbjuderi, och det är i sig inte irrationellt under förutsättningarna att bjuda över vinstsumman, vilket såväl psykologen som DN-journalisten självfallet förstått ifall de haft minsta intresse i ämnet.

Brad Taylor står för betydligt träffsäkrare liknelse (där hänvisade Tullock nyligen avled):

Gordon Tullock showed [gated] that firms competing for government favours are in a similar position to bidders in a dollar auction: the effort they’ve put into winning that government contract or having regulation harm their competitors immediately becomes a sunk cost and therefore irrelevant to future decisions. They are then faced with the option of committing further resources to rent-seeking, or packing up and going home. In some cases, they may even commit more resources to rent-seeking than the total value of the rent itself. Everyone loses, since even the looters pay $2 for the stolen $1 bill.

The person running the auction is in a position to make a tidy profit. Rent-seeking, though, is not normally a pure transfer, but hugely wasteful expenditure on dodgy research and obscured bribes. Some politicians surely get some nice perks, but the benefit they receive will rarely match the cost.

Och Taylors sammanfattning:

This is one among many reasons that government is shit.

Några tidigare inlägg på liknande teman:
- Stefan Löfvens way with words, återigen
- Staten wants to play a little game

Tricky treating

Från Twitter:

I år till halloween ska jag klä ut mig till sosse och ta hälften av allt godis från alla barnen och ge till dom som inte orkar klä ut sig
— Adam Jansson (@JanssonAdam) October 29, 2014

Tweeten i fråga har retweetats och favoritmarkerats över tusen gånger vardera, och även kopierats och skeppats vidare en hel del i andra sammanhang.

En sosse (eller någon annan politiker) skulle dock aldrig personligen utöva sin politik - skulle någon exempelvis knacka på hos grannen och kräva in 50 procent av vederbörandes produktion så skulle det troligtvis bli en smula dålig stämning. Och dessutom skulle det vara uppenbart såväl olagligt som omoraliskt.

Jansson skulle alltså istället snarare tvinga hushållen som tänkt skänka godis - och även butikerna som säljer godiset till hushållen - skicka godis (och nödvändigt pappersarbete) till en centralorganisation, som sedan fördelar det efter att ha granskat pappersarbetet från de barn som önskar få det utdelat, minus då vad hela godisfördelarapparaten moffat i sig som lön för mödan. Allt helt lagligt, och den överväldigande majoriteten skulle anse att de hushåll och butiker som skulle försöka kringgå processen var såväl olagliga som omoraliska.

(Direktlänk)

Tidigare på liknande tema:
- Den ena handen förtränger vad en miljondel av miljontals händer gör
- Tre filmer för att förstå liberalism
- It's funny 'cause it's fascism
- Språka på socialistiska

Rock'n'roll e död

Peter Santesson, chef för opinonsanalys på Demoskop och en av Sveriges allra mest läsvärda bloggare, retweetade nyligen utan övrig kommentar The Atlantic angående en studie om att "pop stars live roughly 25 years fewer than the general American population":

Pop stars actually do die much younger than the general population http://t.co/9okiLSdwM6 pic.twitter.com/8acb56kQaU
— The Atlantic (@TheAtlantic) November 1, 2014

Ständigt fantastiske Christopher Snowdon har redan bloggat om frågetecken kring studien, och sparade därmed mig en del tid - ur hans inlägg:

Rock stars didn't exist until the 1950s and since many of them are still alive, we don't know what their average age of death is. It wouldn't be at all surprising if they die earlier on average, but the graph above tells us very little about whether this is so.

Och:

There is a small amount of survivor bias at work here, ie. the rock stars have to live to be in their twenties (generally) before they become rock stars. That probably isn't a big issue when so few people die before the age of 20. The real problem here is a sort of reverse survivor bias, sort of like immortal time bias, but not quite either of those.

Ytterligare en faktor i sammanhanget som definitivt förtjänar att nämnas är - som Stefan Sundström skaldade: "Går du och dör så kan vi sälja dina skivor som smör". Jag har liksom Snowdon inte lyckats hitta studien, så jag har ingen aning om hur Dianna Kenny valde ut sina 12 000 mätobjekt eller om hon kanske till och med korrigerat sina siffror för fenomenet på något sätt, men exempelvis så åttiofaldigades Michael Jacksons försäljningssiffror direkt efter hans död, och Amy Winehouse sålde ungefär lika mycket veckan efter hon dog som hon gjorde fram till den veckan.

Intressant nog lyckas studien alltså samtidigt pricka survivor bias, reverse survivor bias och death bias.

(Direktlänk)